2025-05-14
I samband med Arkitekturgalan 2025 tillkännagavs att Bengt Isling utsetts till hedersmedlem i Sveriges Arkitekter, bland annat med motiveringen:
För Bengt Isling är genius loci, platsens själ, inget tomt begrepp utan själva förutsättningen; utifrån den tar han ett starkt formgrepp som bär genom hela projektet. Metoden har renderat honom Sienapriset för årets bästa landskapsarkitektur tre gånger: Starrbäcksängens park, Norra Bantorget och Hornsbergs strandpark, ett rekord som ännu inte är slaget.
Vi på Nyréns är såklart ytterst glada att ha Bengt hos oss, och har låtit teckna ett personporträtt av en uppskattad, öppen och prestigelös kollega:
Stockholmsonen Bengt Isling växte upp i Farsta, med föräldrar som båda var lärare. Bengt berättar att det aldrig var tal om tvång, men nog fanns där en förväntan att även han och de tre syskonen skulle välja en akademisk bana, allra helst genom en gedigen yrkesutbildning.
Präglad av det tidiga 70-talets gröna våg och ett tidigt engagemang för miljöfrågan, var Bengt på väg att söka till agronomutbildningen på SLU. Från detta avråddes han dock bestämt av en vän till familjen, som var övertygad om att Bengt som stadsbarn skulle bli ”utmobbad” av lantbrukarsönerna på skolan. Men så fick han upp ögonen för en i alla fall något besläktad utbildning vid samma universitet – han kunde bli landskapsarkitekt!
Det var sommaren 1973, Bengt hade precis gått ut gymnasiet och tågluffade i Europa, när besked om antagandet kom på posten. Bengts mamma tackade ja utan att först fråga sin son. Bengt poängterar att han såklart hade kunnat dra tillbaka moderns beslut, men det är han glad att han inte gjorde. Det har hänt att han funderat på om han hade tur som ”råkade” hamna på en bana som kom att passa honom så väl, eller om han skulle ha trivts lika bra i någon annan roll, vem vet? Ångrat sig har han i alla fall aldrig gjort.
Bengt beskriver hur han inte har behövt fundera så mycket på vad som är kul och inspirerande, han har bara jobbat på, alltmedan energi och drivkraft kommit som en del av uppdragens och utmaningarnas natur. Han använder ”lustfyllt” för att sätta ord på uppgiften att få rita något som sedan realiseras. Det väcker barnet i en, samtidigt som det såklart också finns något närmast storslaget i att få skapa rum och platser för människor, som dessutom är tänkta att bestå över lång, lång tid.
Som färdigutbildad, 1979, tog Bengt sin första anställning på Landskapslaget, det kontor som då ansågs fånga tidsandan allra bäst. Det sena 70- och tidiga 80-talet var fortsatt politiskt, med stort fokus på exempelvis förskolor och tidiga insatser för ett i vissa fall redan eftersatt miljonprogram.
Vid något tillfälle påpekade kollegan Björn Malmström skämtsamt att Bengt borde jobba några år på Nyréns arkitektkontor för att lära sig rita ordentligt. Kanske fastnade uppmaningen. Under ett tävlingssamarbete lärde Bengt känna Johan Nyrén och 1987 klev han in på det dåvarande kontoret i Gamla stan, som företagets första landskapsarkitekt.
På frågan om hur det kommer sig att han blivit kvar på Nyréns, svarar han att han någon gång vid mitten av 00-talet tänkte att det väl var dags att testa något annat, men att han då inte kom fram till vad som kunde trumfa det han redan hade, sett till både arbetsmiljön och förutsättningarna för den verksamhet han varit med om att bygga upp.
Han menar att företaget såklart förändrats under åren. Efter det bärande ledarskapet hos far och son Nyrén, följde en annan form och anpassning till tiden. Men hela tiden har han sett ett bestående värde i att Nyréns sällan varit särskilt konceptuella, utan i alla sammanhang utgått från platsen och programmet. En djup förståelse för just platsen ser Bengt som avgörande för att lyckas, inte minst i strävan efter det långsiktigt hållbara. Att utgå från och ta vara på det som finns på platsen; må det så handla om dess topografi, geologi, ljus och resurser, som om samband och funktion i det större sammanhanget.
Han nämner att en annan framgångsfaktor kan ha varit hans förmåga att jobba i och leda lag. Det kollektiva har inte bara gjort arbetet roligare, det har varit nödvändigt; genom att komplettera varandra får vi ut det bästa ur helheten. Han menar att lagarbetet kan verka självklart idag, men nog var den upphöjda individen länge mer av en norm i branschen. Han reflekterar över att denna utveckling kan ses som en glädjande motsägelse, så här i individualismens tidevarv.
Bengt menar att allra roligast är de offentliga uppdragen, där platsen som sådan står i fokus och behandlas som det avgörande element i stadsbyggandet som den är, snarare än som något att ordna till när byggnaderna väl är på plats.
Bengt är den enda landskapsarkitekten som erhållit Sienapriset hela tre gånger. Stoltast är han över Hornsbergs strandpark. Men han vill även lyfta fram en barnstuga i Enskede Gård, hans allra första projekt från 1978, som ligger honom extra varmt om hjärtat och som han återvänder till med jämna mellanrum. Kanske för att påminna sig om någon slags essens och röd tråd?
För många är Bengt även en återkommande röst i arkitekturdebatten. Behovet av att ge uttryck för sitt engagemang har funnits med ända sedan studietiden, då han var en av tre startade tidskriften Utblick landskap. Under några år var han även ordförande för LAR (Landskapsarkitekternas riksförbund). På senare år han rutit ifrån mot förslag för och hantering av bland annat Kungsträdgården, Östermalmstorg och Kristinebergs slottspark. Här hörs en röst mot populistiska utspel, ärenden där det allmänna trängs undan av alltför enskilda eller kortsiktiga intressen, mot historielöshet och kanske mest av allt bristen på förståelse och respekt för platsen.
Bengt lägger nu alltmer tid på sitt uppdrag som slottsarkitekt för Haga och Ulriksdals parker, ett förtroendeuppdrag han innehar sedan 2018. Uppdraget handlades upp för tre år och har sedan förlängts med sex år. Bengt konstaterar att han är 70 år fyllda och att vi väl får se om beställarna tycker att han är för gammal nästa gång en ny upphandling kommer på tal, säger Bengt med ett leende som säger mig att han inte planerar att lägga av än på ett tag.
Text Christian Rydberg.
