Wenner-Gren Center

Axel Wenner-Grenvar en affärs- och industriman som skapade en förmögenhet genom att investera i hushållsteknologi, inte minst kylskåp och dammsugare. 1955 bildade han och hans hustru Marguerite stiftelsen Wenner-Gren Center, till vilken de till en början donerade fyra miljoner kronor för att stödja vetenskaplig forskning. Redan när stiftelsen bildades var tanken att man skulle skapa ett centrum, en signatur för svensk forskning. Man ville ge Sverige en maktställning i forskarvärlden. Verksamheten krävde en byggnad där stiftelsen kunde förlägga internationella symposier och bjuda in vetenskapsmän från andra länder. Det fanns även en önskan att uppföra bostäder till internationella forskare som arbetade på svenska forskningscentrum. Initiativet uppskattades av staten, vilka bidrog med tomten vid Sveavägens norra avslutning, dock med kravet att paret Wenner-Gren skulle dubbla sin donation, vilket de gjorde.

En arkitekttävling utlystes och arkitekterna bakom det vinnande förslaget var Sune Lindström och Alf Bydén från AB Vattenbyggnadsbyrån, vars förslag bestod av en anläggning med tre byggnader. Bygget utfördes mellan 1959 och 1966. Höghuset Pylon, som vid uppförandet var Stockholms högsta hus, centrumhuset Tetragon och det bågformade bostadshuset Helicon. Byggnaderna är exempel på monumental modernism och har en särpräglad roll i stadsbilden.

Byggnaderna är blåklassade enligt Stockholms stadsmuseum, vilket innebär att de är synnerligen kulturhistoriskt värdefulla. Värdena återfinns i anläggningen som symbol för svensk vetenskap, som ett monument över Axel Wenner-Gren och som en tydlig representant för tidens konstruktionsteknik och arkitektoniska uttryck. Pylon var Sveriges första höghus uppförd med stomme i stålkonstruktion. Anläggningen är också en del av Stockholms innerstad med Djurgården (AB115) som är riksintresse för kulturmiljövården.

Nyréns kulturmiljöutredning utfördes i syfte att vara ett kulturhistoriskt kunskapsunderlag i utvecklingsarbetet av fastigheten och har ett fokus på fasaderna. Den redogör för fastighetens historik, kvaliteter i stadsbilden, den byggnadstekniska konstruktionen, bevarandestatus samt kulturhistoriska värden. Förhoppningen med denna sorts underlag är att den kan agera vägledande i framtagningen av åtgärdsförslag, så att dessa visar hänsyn till befintliga och utpekade värden. Konsekvensanalysen redovisar vilken påverkan ett åtgärdsförslag skulle ha på kulturhistoriskt värde avseende både egenskaper som material och stadsbild.

En viktig aspekt av byggnadens uttryck är kombinationen av långsidornas färgade glasplåtar och de storkorrugerade aluminiumplåtarna på gavelsidorna. Fasaderna har inte renoverats sedan byggnadens uppförande och är därmed mycket välbevarade men är också i dåligt skick. Rivning av de ursprungliga fasadmaterialen hör till de mer omfattande ingreppen, men i vissa fall har det varit möjligt att återbruka ett antal av de färgade glasplåtarna, vilket är positivt från ett antikvariskt perspektiv. Då höghusets fasader bär på höga kulturhistoriska värden som måste tas väl om hand har antikvarisk medverkan utförts genom hela processen, från utredning till byggskede.